Efter regn kommer solsken!

Allmänt / Permalink / 0
I september 2015 drog jag, under ett träningspass, sönder framsida lår. Magnetröntgen visade att muskeln i stort sätt var av och det tog lång tid innan jag var tillbaka efter detta. Under vintern gjorde jag några tapra försök att springa snabbt men låret ville inte. Sista loppet, i februari tror jag de var, så sprang jag iaf bra på 800m. 1.56.42 och en seger och detta var inne-säsongens bästa lopp, ditils. 
Bilden är från Inne-DM 2016. Foto: Decabild
 
En framgångsrik vår!
Under våren som kom så kontaktade jag Nösnäs idrottsrehab för att, om möjligt, få ordning på låret. Det fick jag. Med ny rehabträning och med färre explosiva moment i träningen så började benet sakta men säkert bli bättre. Under mars och april tränade jag en del i Göteborg under Ulf Friberg vilket gav mig en bättre uthållighet.
Bild från ett pass i Göteborg!
 
Mallorca
Jag åkte i maj till Mallorca och njöt av värmen samt testade, för första gången sen skadan, att springa snabbt igen. 5x200m med 3min vila avverkades på Camp Municipal désports ES Figueral. Tiderna och kroppen indikerade att detta kunde komma att bli en rolig sommar. 
Bild från ett av passen på Mallorca.
 
Besvikelsen i Skara
Pusselbitarna föll sakta men säkert på plats efter en lång och mulen höst/vinter.
Den 14 maj sprang vi sedvanligt stafett i Stenungsund och jag sprang sistasträckan över 400m. I 6 plusgrader och regn sprang jag runt på 52 sekunder. Detta på order från coach. Kändes varken bra eller dåligt. 
Första individuella loppet kom aningen tidigare än jag hade tänkt mig. Istrums SK arrangerade sin supertävling Skararacet på nationaldagen och med på programmet fanns 400m. Jag anmälde mig och kom till Skara fylld av förväntningar. Till min stora besvikelse sprang jag i mål på 50.81 och var sprängfylld av mjölksyra. Genast började jag tvivla på min satsning, hade jag lagt upp träningen under våren rätt eller hade mina "chansningar" inte alls gett det resultat jag önskade. 
Bild från säsongsdebuten i Skara. Foto: Tobias Hagström
 
1000m i Halmstad
Efter Skara drog jag på söndagen till Halmstad och debuterade på 1000m. I bra motstånd drogs jag ner till goda 2.33 vilket indikerade att jag förhoppningsvis skulle kunna persa på en del på 800m.
Jag och Lindgren på prispallen.
 
När en era tar slut, börjar en annan
På tisdagen var det dags igen. DM på Rimnersvallen och en mycket speciell dag för mig.

Den 14 juni 2016 kommer alltid vara en dag jag kommer ihåg. Den har etsat sig fast i mitt minne på ett mycket speciellt sätt, eftersom det var en mycket speciell dag. O jag ska börja från början. 
2011 började jag gymnasiet och för er som kan historien så vet ni hur min gymnasietid var. I början ett helvete, de sista åren helt underbara. Kanske var det också därför den 14 juni blev en så speciell dag. Jag hade gått igenom så mycket med den personal som jobbade på skolan och mina lärare, kuratorer, studievägledare och ungdomskonsulent Issi hade sett mig må dåligt men också må alldeles utmärkt. 

Den 14 juni var en tisdag. Jag hade sedan måndagen jobbat med en friidrottsskola för barn som vi höll på Rimnersvallen. 
Jag började vid 9 och höll på till 12 ungefär. Efter detta började, en för mig, mycket känslosam dag. Kanske den mest känslosamma dagen i mitt liv, hittills. Jag hade sedan någon vecka tillbaka gått ur gymnasiet och för mig innebar detta en avskedsångest och en sorg som nog är lite mer än andra oftast känner. De allra flesta går ur gymnasiet med känslan av att "äntligen är jag fri". Glädjen över att ta studenten överväger oftast smärtan av att lämna klasskompisar och personal bakom sig. Men så var det inte riktigt för mig. Jag tog studenten 2015 men hade kvar två kurser som jag läste på deltid under hösten 2015 och våren 2016. Och detta var något jag, mer eller mindre, hade valt själv. Jag ville ha kvar något efter studenten, just för att härda ut den ångest och oro jag kände över att lämna skolan bakom mig. Men en dag skulle jag bli tvungen att säga adjö. Och den 14 juni var denna dagen. Jag lämnade Rimnersvallen för att åka till blomsterlandet. Efter allt vi hade gått igenom tillsammans, ja de var faktiskt så det var till stor del, så ville jag ge ett symboliskt tack till mina lärare och till Issi. Även om en blomma aldrig kan säga tack på rätt sätt så är det en fin gest och ett tack som de kanske kan ha lite glädje av en tid. Jag minns hur jag med tungt hjärta gick in på blomsterlandet och valde, med omsorg, ut några lämpliga blommor. Inget fancy, men de skulle i alla fall inte vara vissna. När jag satt i bilen andades jag ut. Jag tänkte efter, vad ska jag säga? Räcker ett tack, orkar jag säga något mer. Sen kom det för mig, jag behöver inte hålla något känslosamt tal. De vet redan vad jag tycker om dem och hur jag känner. Blomman får bli en symbol för detta. Ni som läst min första bok vet vad jag talar om. Det har nog inte undgått någon att den personal jag hade, varit alldeles fantastisk. Jag körde ner mot skolan och parkerade, kanske för sista gången, utanför Sinclair. Jag gick ner för den lilla backen, tittade på den otvättade betongväggen med klottret på och kände att detta blev allt jobbigare. Här hade jag gått nu i nästan 5 år och idag skulle det ta slut. Issi kom ut och öppnade dörren, jag hade ju famnen full av blommor.

Väl inne så minns jag faktiskt inte så mycket. Jag pratade lite med David och Camilla, två av mina lärare. Jag satt och pratade med Issi och hennes döttrar som också var där. Men något avsked ville jag inte ta. Det var liksom inte så jag ville minnas mina lärare, med ett hejdå. Alla fina minnen från denna tid finns bevarade i mitt hjärta och att säga adjö kändes liksom lite fel. Issi behövde jag ju inte säga hejdå till då vi ses i andra sammanhang titt som tätt. Mina lärare önskade jag en trevlig sommar och sen gick jag, Issi och hennes döttrar till Gärdet, som den andra skolan kallas, där Sanna var och hade lektion. Vi knackade på och jag gick in, gav henne en blomma och fick på engelska förklara för de andra eleverna vad jag gjorde där. De applåderade min handling varpå jag med ett leende lämnade lektionssalen. 
Jag sa, på återseende till Issi och tjejerna och åkte hem. Någon tår föll ner längs kinderna när jag satt i bilen. Men de va inte enbart sorgetårar, de var tårar av känslor. Känslor som jag inte riktigt kunde ta på, vilket inte var så konstigt. 

Klockan var strax innan 4 när jag satte mig vid köksbordet för att äta min gröt och lite mackor. Klockan 7 skulle jag springa 400m på DM i Uddevalla och försvara mitt DM-guld från i fjol. Egentligen var inte bedriften så stor, jag var sekunder bättre än den näst bästa i distriktet men det är alltid speciellt att vara favorit i ett lopp. För man kan liksom nästan bara misslyckas. Att vinna är ju inte någon större bedrift vilket gör att rädslan för att misslyckas blir lite större. Jag var osäker på formen, efter säsongsdebuten i Skara, 50.81, så var jag tveksam till hur bra jag egentligen var detta året. Jag hade börjar tvivla lite på min satsning och om jag lagt upp träningen fel. På träning hade jag gjort tider som motsvarar en bit under 50 sekunder men var inte i närheten av det i Skara en vecka tidigare. 
På plats denna tisdagskväll var Issi, Fredrik och tjejerna. Där vad barnen från min egna grupp och flera föräldrar. Ledare från hela Bohusläns friidrott och många aktiva. 
400m bjöd på förhållandevis många deltagare, 7 herrar stod redo att försöka ta hem en medalj eller slå ett personbästa. Så även jag. 
Startskotten gick och iväg bar det. Min bror hade fått banan utanför vilket var alldeles utmärkt för då fick jag lite draghjälp. Vid 200m låg jag fortfarande bakom brorsan och hann tänka att detta går ju inte bra. Men in i kurvan så drog jag förbi honom och övriga löpare och in på upploppet var det en jakt mot en tid som jag drömt om i flera år. Egentligen utan att jag visste att jag denna dag jagade tiden.

Drömgränsen på 400m är att springa fortare än 50 sekunder, först då kan man kalla sig 400m-löpare. Och de senaste 2 åren hade många snackat med mig om den där gränsen, sagt att snart kommer det eller att du är nära nu osv...
Jag har nog aldrig sprungit 400m på det sättet som jag nu gjorde, med en så försiktig öppning och en så dundrande avslutning. Över mållinjen och det första Christian säger är: "nu kan du va under 50". Jag svarade med ett: "tyst, säg inte så" 
Detta lopp och händelserna efteråt kommer jag aldrig göra rättvisa i textform. Jag nöjer mig med att skriva att jag sprang under 50 sekunder för första gången. 49.98, samma dag som jag slutade skolan. 
Jag hade nog inte kunnat skriva en bättre saga. Det var så tydligt, när en era tar slut, börjar en annan. Nu finns den 14 juni förevigad på mitt rum. En tavla, en bild på mig när jag passerat mållinjen och texten: 
2016-06-14
49.98
Och ståendes på ramen, mitt DM-guld. Den enda av mina DM-medaljer jag egentligen kommer komma ihåg!  

Tiden, 49.98 annonseras!
Ren och skär lycka!
Mycket belåten denna kväll!
Målgång på DM!
 
49.76 i Lerum
Veckan efter, på onsdagen, var det återigen dags att springa 400m. Coach Christian ville uttnytja min fina form och då tävlingen, En Midsommarnattsdröm i Lerum bjöd på prispengar blev detta ett självklart val. Med självförtroendet på topp sprang jag även här mycket bra. 3:a i mål och 49.76, nytt personbästa blev resultatet denna dag. Dessutom hade jag en liten, men grym, hejaklack på plats i form av mina adepter, Tilda, Irma och Hilda. Kanske är dem jag ska tacka för det perset!
Starten på 400m i Lerum.
Jag och min lilla hejaklack!
 
Karlstad GP
I juli blev det två stora tävlingar. Göteborgs GP och Karlstad GP. Den sistnämnda, den mest lyckosamma. Jag åkte tillsammans med min klubbkamrat Emil till Karlstad för att springa 800m. I galen konkurrens och i fina förhållanden sprang över 90 män 800m under onsdagskvällen. Så även jag. Med bra draghjälp, haren Joni Jaako och Ullevis Christoffer Nilsson så drogs jag länge med utan att behöva göra något jobb själv. Jaako drog första varvet på 54.39, en snabb öppning och övriga löpare var avhängda redan där. Jag hängde i rygg på Nilsson och vid 500m tänkte jag passera. Men i den hårda motvinden kändes det lönlöst så jag la mig i rygg igen. Istället försökte jag i slutet på kurvan, även här utan att lyckas. Jag krigade mig i mål som tvåa på nya personbästat 1.55.56. Ett skönt pers att slå, då det förra hade stått sig sedan 2014.
Målgång. Foto: Decabild
 
Distriktsrekord i Trollhättan
Den 31 juli gjorde jag mitt sista lopp innan JSM. 
1995 sprang Ahmed Mohamed, Musses äldre bror, 600m på 1.23.43! Sen den dagen har ingen i Bohuslän-Dals distrikt, eller Hälle, sprungit snabbare... 1995 föddes jag, bara någon månad innan Ahmed slog rekordet. Förvisso är det en ovanlig distans, och det är inte många som försökt sig på den, men vad gör de! 
Under kvällen arrangerade TFIK i Trollhättan en resultattävling på Edsborgs IP. Med på schemat fanns 600m, vilket var en självklarhet för mig att testa. I vintras noterade jag 1.25.04 på distansen och med tanke på förutsättningarna så kändes ett distriktsrekord ganska tufft. Motvind från 170m och till mål gjorde att jag skulle få två rakor i motvind...
Men, jag gick hårt från start. 26.05 passering 200m och 52.5 vid 400m bäddade för fina 1.22.68 i mål! Grymt skönt att leverera när man väl har chansen och ett perfekt genrep inför JSM.
Efter målgång i Trollhättan. Foto: Göran Hallsten
 
JSM - en mental framgång
Så var det då dags för Hässleholm och JSM. I en M22-klass som är tuffare än någonsin visste jag att det skulle krävas tider under 50 sekunder för att gå vidare! Efter 5 JSM och 2 senior-SM har jag nog lärt mig ett o annat. Hur jag ska ladda upp, hur jag ska tänka och vad jag ska fokusera på. Viktigt var denna gången att leverera och faktiskt springa snabbt! Det har jag inte riktigt lyckats med förut så denna gången var fokus på att göra ett bra lopp! 
Väl i startblocken fanns känslan där, det kändes bra. Startskottet gick och jag fick en helt okej start. Efter 100m var jag ikappsprungen av både Victor Fingal och Erik Martinsson som hade banorna innanför mig... Redan vid 130m hann jag tänka att de va väldigt vad snabbt de går. Vid 200m var jag klart sist, vilket ändå kändes okej med tanke på hur jag brukar springa 400m. In i andra kurvan börjar jag plocka in lite på övriga och tar mig ikapp och förbi Dag Hultberg som hade banan utanför mig. In på upploppet och fortfarande 10-15 meter efter Hellbratt och Fingal. Men skam den som ger sig! Med 50 meter kvar passeras Hellbratt och med 10 meter kvar inser jag att även Fingal kan slås. Med en meter kvar dundrar jag förbi Fingal och slutar trea i heatet. Sist vid 200m, trea i mål! Ingen tvekan om vad jag behöver jobba på... Tiden, 49.74, är personbästa med 2/100 och en bra tid att göra i ett försök på SM. Viktigt att kunna leverera även i de här sammanhangen! Men tyvärr var konkurrensen för hård. Sista tid till finalen blev 49.06 (!) och sista placering blev tvåan i mitt heat, Martin Selin som hade 49.43, en tid jag i ärlighetens namn inte har varit i närheten av. 
Lärdomen från detta SM är att jag äntligen lärt mig hur jag ska ladda och tänka för att kunna göra mig själv rättvisa på ett SM! Är mycket nöjd med genomförandet kring mitt 400m lopp även om det är synd att jag inte gick vidare till final. 
Starten på 400m.
 
18 lopp
Denna säsongen bjöd på 18 lopp, 5 personbästan, 1 distriktsrekord, 2 tävlingar där jag vann prispengar och 6 lopp på 400m under fjolårsperset. Det kallar jag en bra säsong. Stort tack till alla som varit med och hjälpt mig,hejat och puschat. Christian Persson, Ulf Friberg, Nösnäs Idrottsrehab, Christer Boström, Issi och Fredrik och många fler. Nu väntar en veckas vila innan det är dags att dra igång grundtäningen igen. 
Bjuder på denna bild från Världsungdomsspelen. Två favoriter!
Till top